...från ön. Nu står våra ägodelar i kartonger utspritt lite här och vart. Bosse verkar undra vad vi gör med alla våra saker och varför vi ska gömma dem i kartonger

Jag vet inte om det är idag eller imorgon hans syskon ställs ut i Växjö, men vi tänker på dem allihopa och resten av släktet och önskar dem alla lycka till och hoppas dem får en fin dag!

Men åååh...så glömde jag blixten, dem är lite mörka. Man ser ju inte riktigt det förens man kollar på dem på datorn!

Igår lämnade vi lilla tösen hos ett äldre käckt par på en ö utanför Karlskrona. Jag är mycket nöjd med hemmet vi valt åt henne, hon får det jättebra där! Hon fann sig till rätta med en gång nästan, måste jag säga. Hon gick runt och spanade och kollade läget en stund...Sen gick hon och la sig på deras arbetsbänk. Hon tänkte nog "Åh...vad skönt, inga andra katter att slåss med!" Jag tror dem kommer att trivas bra ihop dem tre. Juni är ju så snäll så. Men jag varnade dock Britt-Lis för alla deras växter...Sånt tycker Juni om att tugga på

Japp, denna dagen har jag inte längtat efter eller sett fram emot Alls! Jag har haft ångest inför venprovtagningen enda sen jag började utbildningen. Jag och Elin gjorde alla övningarna tillsammans, vilket vi har gjort många gånger i metodrummet *skoj* Elin har sagt hela tiden "Du får sticka på mig..." och jag har sagt med andra ord och tänkt "Aldrig i livet!" Men så idag, när jag skulle göra venprovtagningen på atrappen (låstasarm) så var det roligt trots att jag var lite nervös. Det gick jättebra - jag är så stolt! Det kom blod i hållaren *jippi* Så jag kände mig tillräckligt modig att sticka på Elin :) Dock fick jag inget blod, men hon tröstade mig med att t.o.m sjuksköterskorna brukar ha väldigt svårt att sticka på henne. Jag kände mig även tillräckligt modig att ställa upp så Elin fick sticka på mig också. Detta var mycket roligare än vad jag trodde och nu känner jag mig faktiskt inte så nervös inför praktiken nästa vår på sjukhuset

Jag har fått en utmaning från Anna.

Utmaningen är som sådan att man ska berätta vilken ras din nästa hund kommer att bli? Minst 4 alternativ och max 8, förklara varför + bild. Utmana sedan två andra

1. Cavalier King Charles Spaniel (Blenheim) - Jag kan mycket väl tänka mig denna mindre ras som en kompis till Bossebus. Dem verkar vara okomplicerade hundar efter man forskat lite. En lite "allround" hund, men inget envist terrier i sig

2. Faraohund - Jag vet inte jättemycket om dem mer än att dem tycker om att raca. Tycker dem är helt otroligt vackra. Men om det blir en sån här någon dag - mycket tveksamt.

3. Nova Scotia Duck Tolling Retriever - Jag vill jag vill jag vill sååå gärna äga en tollare nån gång i mitt liv. Dem har så mycket jag söker, men med Martins allergi...njaa...

4. Whippet - Jag tycker dem är så vackra. Det är ju trots allt en sån vi (jag) hade bestämt oss för innan vi faktiskt bestämde oss för att det skulle egentligen bli en Bosse  Är ju rätt intresserad av Lure Coursing.

5. Boxer -Ja, det är ju trots allt en sån här jag växte upp med tills jag var 7 år gammal, sen var vi tvugna att ta farväl av underbara Urax! Jag glömmer aldrig honom, en bättre familjehund än honom får man leta efter. Han såg ungefär ut såhär i sin teckning förutom att han var ljusare brun. Men det är en brukshund och jag vet inte om jag är så sugen på att arbeta med en sån...sen är det ju det med Martins allergi då vaaa'

6. Labrador Retriever - Dem har otroligt många bra egenskaper trots att jag tycker labbar är lite tråkiga över lag - det är antingen dem eller goldens man ser ute när man är ute och går. Men som sagt har de mycket bra egenskaper som jag kan tänka mig måste vara roligt att jobba med. Dem bruna är ju helt klart dem vackrast utav dem tre olika färgerna!

Nu ska jag utmana två...Jag har ju inte så många bloggvänner så jag får ju skriva dem som är kvar - jag utmanar Mika och Jannika!

Åh, jag är matte till en hanhund som inte vet hur han ska hantera sina hormoner kring andra tikar *suck* Idag skulle vi gå en trevlig promenad med Elin och Iza....Men stackars Iza  Hon hade bara en jobbig liten översexuell wheaten med sin arga matte i släptåg efter sig. Ja, jag fick bli arg på honom flera ggr under denna "trevliga" promenaden. Han kunde låta henne vara till och från men ibland fick han rycken och skulle bestämt upp och rida på henne Bosse - vad ska vi göra med dig? Snipp snipp kanske?

Ikväll  gjorde Bosse mig väldigt glad på vår lilla promenad. Jag släppte honom lös på ett ställe där jag brukar släppa honom. Sen kopplade jag inte honom när vi skulle hem. Vägen hem är väldigt litet trafikerat så jag skulle hinna koppla honom om jag behövde. Killen på snart 9 månader trippade bredvid mig hela vägen hem och hade sina stora runda bruna ögon på mig hela tiden Bortsett från två avvikare han tog för att pinka på en sten och buske - vilket han fick. Sen kom han tillbaka självmant vid min sida med full kontakt igen...Inget kommando eller något annat. Fot har jag inte ens lärt honom. Ja, en sån liten sak kunde göra mig så glad, det händer kanske inte igen, men glad blev jag  Sen vill jag tillägga att han knaprat på en stor morot idag - den var mums tyckte han...Morotssmulor över hela mattan efter detta.

Igårkväll fick jag vara med om sådant jag endast fått läsa på vovve.net En schäfer som ville åt Bosse på vår kvällspromenad.

Jag kommer gående på en cykelväg där ingen belysning finns. Den enda belysningen som existerade var från lamporna ute på dem större gatorna utanför cykelvägen. Jag hör något komma springande efter oss och vänder mig om och ser en jäkla mörk sak komma emot oss i mörkret.

Hunden vill åt Bosse, men jag skrek på honom att försvinna. Jag sparkade emot honom eftersom att jag inte vågade chansa på att låta honom komma fram ifall han skulle göra Bosse illa. Han morrade runt oss i cirklar hela tiden medans han gjorde flera försök att komma åt Bosse. Jag sparkade både mot honom och på honom när han kom för nära. Jag skrek för full hals och hoppades intensivt på att någon från ett utav alla dessa hus skulle komma ut och hjälpa mig. Ingen till undersättning. Till slut får jag upp mobilen och ringer Martin att han måste komma och hjälpa mig. Jag hade ingen aning om vart jag var och var tvungen att ta mig ut till den större vägen bakom bommarna för att se vad det stod på skylten. Det var jäklarna mig inte lätt med en hund efter oss och som vägrade att släppa Bosse ur sikte.

Till slut har jag tagit mig ut mitt i den större vägen och ser vad det står på skyltarna och skriker i telefonen vart jag är. Min sambo och hans pappa kommer. Jag inser att jag nästan gjorde Bosse mer skada än vad den andra hunden gjorde. Jag höll så fruktansvärt hårt i kopplet att han knappt fick luft.

Dem tutar på hunden, men hunden struntar i ljuden överhuvudtaget. Vi hoppar in i bilen och hans pappa lyckades jaga bort honom. I slutet av det hela dramatiska kommer folk ut från sina hus och undrar vad som händer. Dem berättar vart hunden bor och vi ringer polisen och meddelar vad som hänt. Vi kör bort till huset där hunden bodde. Hunden sitter på tomten till ett hus som är fullt belyst med en ytterdörr på vid gavel.

Vi går inte in på tomten ifall hunden skulle få för sig att försvara sitt "revir". Vi åker hem och letar upp telefonnret till människan som bor där. Jag ringde och en man svarade. Jag berättade vad som hänt och frågade vad han sysslade med. Jag stod nämligen på cykelvägen precis utanför hans hus! Jag frågade "Hur kunde du inte ha hört mig? Jag skrek ju!" Han svarar att han har problem med hörseln. Jag frågade varför hunden var ute utan tillsyn. Han berättade att han inte kan låsa sin ytterdörr och att hunden vet hur man öppnar den. Jag sa att "var inte arg på hunden, det är vi människor som måste ta ansvar för våra djur! Åtgärda din dörr så fort som möjligt så det inte upprepas." Han bad om ursäkt flera gånger.

Jag är så fruktansvärt ledsen och arg på mig själv att jag fick sådan panik att jag inte fattade att jag hade kopplet så hårt hållen. Bosse är helt okej och verkar inte tagit någon skada alls.

Hela historian är dramatisk - men det var verkligen en mardröm för mig. Jag vågade inte chansa en sekund på att denna hund var trevlig eftersom att jag tror inte jag hade haft makten att sära på dem ifall dem rykt ihop. JAG HAR ALDRIG VARIT SÅ RÄDD SOM JAG VAR IGÅRKVÄLL! Inte för min egna skull, utan ifall han skulle få tag på Bosse och jag inte skulle kunna sära på hans stora käkar. Men jag lovar, jag hade sparkat på den schäfern allt jag hade orkat och hoppat på den.

För mig är det otänkbart att inte en enda själ hörde mig som jag skrek. Vi var ju för tusan omringad av massa hus. Hur kan man inte gå och kolla i sitt fönster vad som pågår, så som dem måste ha hört mitt panikslagna skrik på hjälp!? Jäkla samhälle. Våldtäkt, mord, hot, rån...Jag är ej förvånad att det kan förekomma så lätt. Fy vad otäckt. Nu är Dog Defense ett spray med ljud beställt som jag ALLTID ska ha med mig i fickan.
Jag vill adrig vara med om detta igen!!!!!